Byar m.m. i Selånger
(som haft egna sidor i husförhörslängder och församlingsböcker)
Bergsåker – Böle – Granlo – Granlomarken – Granlomon – Grundsund – Hof/Hov – Huli – Huljen – Hällom -Härmsta – Högon – Högom tegelbruket – Knäfland – Kungsgården – Kungsnäs – Kvarsätt/Qvarsätt – Lillhärmsta – Lillro – Nacksta – Nacksta Sörnacksta – Näfsta/Nävsta – Oxta – Påläng´- Qvarsätt/Kvarsätt – Rasåsen, Silje, Söderåsen – Sörnacksta – Valla – Västerkolsta -Västerro -Västeråsen – Äkrom – Österkolsta – Österro
HISTORIA (text från Wikipedia)
Järnåldern
Selångersbygden, inklusive Norrlands största gravfält Högom från 400-550 e. kr. med sina rika storhögar och hövdingagravar, har sedan järnåldern utgjort en av Medelpads tre huvudorter, i samspel med Skön och Kvissle. Inom socknen har man återfunnit omkring 300 fornlämningar, främst gravhögar.
Selångersbyggden kan ha övertagit den roll som central handelsplats med jägar-samlarkulturen som området kring sjön Marmen tidigare haft, där bofast befolkning har förekommit sedan förromersk järnålder, och Ljungans mynning låg vid den tiden. Omfattande järnproduktion skedde under folkvandringstid längs med Ljungan i Jämtland och västra Medelpad. Handel i nord-sydlig riktning förmodas ha skett vid två rika ”järngårdar” vid kusten, dels i Selångers utskeppningshamn (vid en en lättframkomlig landförbindelse mellan havet och Ljungan), dels i Kvissle (vid Ljungans mynning nedanför Viforsen). Dessa järngårdar tappade emellertid sin elitbetonade prägel under vendeltid, sannolikt till följd av konkurrens från järnproduktion som då uppstått i Gästrikland och sydvästra Hälsingland. I Medlpad uppvisar istället Skön och Indalsälven rika silverfynd, sannolikt till följd av omfattande skinnhandel.
Under vikingastid kan Selånger åter uppvisa relativt rikt fyndmaterial, inklusive tre runstenar, bland annat Högomstenen, och hade sannolikt betydelse som religiöst centrum.
Medeltiden
Selångers gamla kyrka, en romansk stenkyrka byggdes på 1200-talet vid Sankt Olofs hamn på Kungsnäs vid Selångersfjärdens västra strand. Sannolikt byggdes den på en handels- och kultplats, liksom andra kyrkor i regionen vid denna tid. Den kyrkan hade ett smalt kor och var välvd med ett torn, byggt på 1400-talet. Ruinen av den kyrkan undersöktes 1928-29. Idag återstår en gavel och grunderna.
I Selånger låg Uppsalagodset och kungsgården Näs, idag Kungsnäs, omnämnd i Hälsingelagen (bevarad sedan 1320-talet), och fogderesidens ända in på 1600-talet. Hälsingelagen förvarades under 1300-talet fastkedjad vid kyrkoväggen i Selångers kyrka, och gällde alla svensktalande i Storhälsingland, dvs landskapen läng med Norrlandskusten från Hälsingland upp till södra Västerbotten.
I kyrkans närhet låg den idag torrlaggda utskeppningshamnen S:t Olofs hamn, vars inseglingsränna, som idag kallas Selångersån, var avsevärt djupare och bredare på den tiden. Ett skeppsvrak daterat tidigt 1400-tal ligger i Selångersån utanför Åkroken.
S:t Olofs hamn var enligt traditionen den plats där Olav den helige landsteg på sin färd för att återvinna sin norska krona. Emellertid gick kung Olav II Haraldssons härtåg från Närke genom Dalarna, Härjedalen och Jämtland mot Suul. Selånger var startpunkt för Sankt Olofs pilgrimsled mot Nidarosdomen i Trondheim.
Från 1600-talet
Från sekelskiftet 1500-1600 och framåt ägde en sporadisk inflyttning av svedjefinnar rum i västra delen av Selångers socken. Inflyttningen var dock tämligen blygsam jämförd med inflyttningen i ”finnsocknarna” Stöde, Torp och Borgsjö
Hamnstaden Sundsvall, som grundades 1621, fick sin placering därför att landhöjningen hade gjort inseglingsrännan (Selångersån) till Medelpads tidigare centralort och utskeppningshamn vid Selångers kyrka för trång. 1624 bildades Sundsvalls stad som växte snabbt på kort tid, och tog över Selångers funktion som handelsplats och administrativt centrum.
Internetlänkar