Sundsvall (Gustaf Adolfs församling)

GA
GA-kyrkan (2014-05-12)

Från och med 2015 kommer GA och Skönsmons församling att slås ihop och bilda Sundsvalls församling.

Sundsvall är Medelpads enda stad, och fick sina stadsrättigheter 1621 av Gustav II Adolf. En staty av ´honom står på Stora Torget.

Sundsvalls stad skapades från ingenting; den anlades vid tiden för dess grundande år 1621 på tidigare obebyggd betesvall tillhörande byarna Sund (därav namnet Sunds vall), Köpstaden och Åkersvik, kända från 1571.

Sundsvalls stad fick sin ursprungliga placering vid Selångersåns  dåvarande mynning i Östersjön (vid dagens Åkroken vid Västermalm) därför att landhöjningen hade gjort inseglingsrännan till Medelpads dåvarande centralort och hamn vid Kungsnäs för trång. Hamnen, liksom kungsgården, förlorade sin dominerande funktion i samband med stadens grundande. Vidare mötte Selångerfjärden här den sydliga Norrstigen (landsväg längs Bottenhavets kust), den västliga handels- och pilgrimsvägen mot Nidaros (idag Trondheim) samt en lättframkomlig landförbindelse mellan havet och ljungan förbi Viforsen.

Sundsvall ingick i en våg av sex norrländska kuststäder (och fler därtill på den finska sidan av Bottenhavet) som grundades åren 1620-1622, som en konsekvens av en resa genomförd av riksrådet Johan Skytte  runt Bottenhavet år 1619.  Staden var, liksom den 40 år tidigare anlagda sjöfartsstaden Härnösand, ett led i den svenska statens kontrollpolitik. De tillkom i en merkantilistisk andra, för att öka importen och förbättra infrastrukturen och förstärka Kronans ställning kring Bottenhavet.

En av flera anledningar till att en stad grundades var att under Gustaf II Adolfs styre beslutades att alla rörsmeder på landsbygdens skulle flytta till närmaste stad. Då detta skulle innebära en förlust av smeder från Medelpad som då saknade städer, bad man kungen att få anlägga en stad. Kungen var välvilligt inställd till nya städer, men då han inte hade möjlighet att utfärda stadsprivilegierna före sin avresa till kriget mot Ryssland i Livland, befallde han riksrådet att utfärda interimsprivilegier som skulle gälla till hans återkomst, något som verkställdes den 23 augusti 1621 då ett interimbrev med stadsprivilegier undertecknades av fyra statsråd.

Under sin återresa till Stockholm reste kungen runt Bottniska viken och gjorde då ett uppehåll i Sundsvall för att få en bild av läget i den nya staden. Efter återkomsten till Stockholm gjordes privilegiebrevet klart och skrevs slutligen under den 15 april 1624 med betydligt fler förmåner än tidigare.

Kort efter stadens grundande lät kronan bygga ett gevärsfaktorii och en kronobod där naturaskatten förvarades. Vapenfaktoriet placerades så att det fick vattenkraft där Sidsjöbäcken  mynnade ut i Selångersån, och gav sysselsättning till de inflyttade smederna. Här tillverkades pistoler, musköter och spetsiga vapen. Verksamheten lades ganska snart ned och överfördes till Söderhamns gevärsfaktori. Kronoboden låg ungefär där hotell Knaust  ligger, dvs öster om den dåvarande staden, på den plats dit staden senare flyttades. En kyrka byggdes på krönet av kullen där Väderkvarnsbacken idag ligger och ett staket byggdes som tullmur runt staden.

Utöver byarna Sund, Köpstaden och Åkersvik kom staden att innefatta ödehemmanet Täfte, ön Brämön i Njurunda socken med tillhörande fiskerätt samt fiskehamnarna Röhamn (Röhampn), Rödviken i Tynderö socken, Brämön och Lörudden (Lödderudden) i Njurunda socken. Genom dessa fiskelägen fick man första tiden arrenden från Gävlefiskarne (som tidigare haft fiskerättigheterna), och en näringsgren som kom att prägla staden ytterligare en tid.

Kungens beslut att ge stadsprivilegier var inte alltid uppskattat i de angränsande socknarna, och resulterade i tvister. Handel fick inte ske utanför städer, så hantverkare och handlande tvingades att bosätta sig i de nya städerna. Bönderna i Njurunda socken var förbjudna av kungen att fiska vid det till Sundsvalls stad, och dessförinnan till Gävlefiskarna, donerade fiskegrundet Lörudden, varpå de klagade hos kungen mot Sundsvalls stads arrendering av Lörudden.

Den första stadsplanen för Sundsvall gjordes troligen av Olof Bure år 1642 (år 1623 enligt en mindre sannolik uppgift), och var en kombination av ett enkelt oregelbundet rutnätsparti i västra delen av staden, och en långgatsplan längs med Selångersån. Huvudgatan motsvarade västra delen av dagens Storgatan. Torget förlades till nuvarande Åkroken.

Från fiskarsamhälle till sågverksmetropol

Under de första decennierna efter stadens grundande fanns endast några tiotal hushåll i staden, mestadels borgare och fiskare.

Redan 1648 beslutade drottning Kristina att staden skulle flyttas en dryg kilometer österut till den plats där Stenstaden  ligger idag, för att staden skulle få en bättre hamn. Nicodemus Tessin d.ä. ritade en ny stadsplan med ett rätvinkligt rutmönster. Kyrkan byggdes i trä och placerades där stadshuset ligger idag.

Liksom stora delar av övriga Norrlandskusten drabbades Sundsvall av rysshärjningarna år 1721, då ryssarna plundrade och brände ned staden och kvarlämnade endast ruiner. En svensk försvarsstyrka på omkring 300 man (ur Jämtlands kavallerikompani samt allmoge och borgare från Sundsvallstrakten) besegrades av över 7 000 ryssar i slaget vid Selånger vilket var det stora nordiska krigets  sista strid.

Staden, som byggdes upp igen på samma plats, drabbades av en ny stadsbrand 1803, men växte till kraftigt under 1800-talet med sågverksindustrin. Sundsvallsområdet var i slutet på 1800-talet världens sågverkstätaste område. Sundsvall var på den tiden en av landets rikaste städer. I Sundsvall stod Elias Sehlstedt år 1872 och blickade ut över Alnön  i solnedgången och sade: Och hela hamnen som en spegel låg. Och såg vid såg jag såg hvarthelst jag såg.

Sundsvallsstrejken 1879

I maj 1879 utbröt den stora Sundsvallsstrejken vid stadens sågverk. Sundsvall hade då 9 000 invånare och industrin hade växt i snabb takt. En depression  gjorde att industrins vinster minskade och därför sänktes arbetarnas löner vilket ledde till konflikten. Strejken avbröts efter åtta dagar trots att arbetarnas löner inte höjts.

Stenstaden

1888 brann stora delar av staden ner  och efter branden fördes långa diskussioner om hur stadsnätet skulle byggas upp igen. Beslutet togs att endast stenhus fick byggas i stadens centrum, därför kallas Sundsvalls stadskärna för Stenstaden.